LiFePO4-batterier har en mycket plattare urladdningskurva än NMC, vilket innebär att spänningsvariationen för
NMC är större vid eventuell skillnad i laddningsstorlek. Med NMC-batterier kommer obalansen att utjämnas när
spänningsvariationen ökar mellan de parallellkopplade cellerna. I kontrast, om det varit LiFePO4-batterier, skulle
en cell kunna vara 30% laddad medan en annan är nästan 70% laddad och ändå ha samma spänning.
När de var nya hade Nissan Leaf-batterierna en total energilagringskapacitet på cirka 24 kWh. Jag har dock
begränsat laddningen av dem till intervallet 50,4V till 57,0V, vilket motsvarar cirka 30% till 90%
laddningskapacitet, för att förlänga deras livslängd. Med detta begränsade intervall tror jag att jag kan få ut cirka
20 kWh i nuvarande skick.
Dessa batterier var ursprungligen installerade i en Nissan Leaf från 2012, och även om jag inte hittade ett
specifikt datum på batterierna, misstänker jag att de tillverkades 2011. Trots sin ålder och användning i en bil
under en längre tid har de behållit sin kapacitet väl. Den högsta spänningsvariationen mellan cellerna vid full
laddning är endast 10 mV, vilket är utmärkt för så gamla celler.
När det gäller e-Golf-batterierna, var de redan förpackade i moduler med 4S3P respektive 2S3P-konfigurationer,
vilket möjliggjorde att jag kunde använda tre stora och en liten modul för att skapa ett 14S-batteri. Jag har totalt
11 14S-batterier från dessa batteripack, vilket motsvarar 46 kWh. Enligt tidigare ägare har dessa batterier
använts i bilar som bara har kört cirka 4000-6000 mil, och mina tester tyder på att jag kan uppnå den fulla
lagringskapaciteten. Dessa pack kopplade jag på samma sätt som Nissan Leaf modulerna. Dvs parallellkopplade
alla celler så att en BMS kan hantera alla 11 batterier.
En viktig sak här som är värd att nämna att jag endast har seriekopplat dom moduler som tillhörde samma bil
med varandra. Det är inte rekommenderat att seriekoppla batterier av olika storlekar eller av olika batteripack
även om det är samma modell av batteriet. Då det kommer att orsaka obalans i batteriet. Och detta vill man
undvika så långt det bara går.
Mitsubishi i-MiEV-batteriet är också i utmärkt skick och kommer från en krockad bil med endast 3000 mil på
mätaren. Enligt mina beräkningar kan jag få ut totalt 16 kWh, som var batteriets ursprungliga kapacitet när det
var nytt. Jag behövde inte parallellkoppla flera 14S-batterier på samma sätt som med de andra batterierna
eftersom dessa kom i lösa moduler.
Dessa tre batteripack är parallellkopplade till samma busbar-system och är säkrade med 175 ampere var. Detta
bildar ett batteripack med en teoretisk lagringskapacitet på cirka 87 kWh. Eftersom jag endast laddar batterierna
från 30% till 90% får jag ut cirka 64 kWh. Detta är tillräckligt för att ladda min och mammas bil samt driva vårt
hus i en dag och lämnar lite energi över till nästa dag om solen inte skiner, vilket minskar vår beroende av
elnätet.
Den urladdningskapacitet vi kan få från batterierna uppgår sammanlagt till cirka 400 kW. Detta beror på att vi
använder tidigare använda elbilsbatterier som är konstruerade för hög urladdning. Det är också värt att notera
att om jag vill öka till denna effekt måste vissa kablar och kopparskenor anpassas för att hantera den högre
effektnivån.
En anledning till att vi får ut så mycket kapacitet från batterierna, trots deras ålder, är troligtvis på grund av den
låga urladdningshastigheten. Normalt urladdas batteripack med en kontinuerlig effekt på minst 10 kW under
användning per dag när de sitter i en vanlig bil, och de kan nå upp till 100 kW under korta perioder. I vår
installation urladdas batterierna med en maximal strömstyrka på 10 kW totalt, vilket motsvarar ungefär 3,3 kW
per batteripack. Vi når sällan den högsta strömstyrkan. Ju lägre ström du drar från batteriet, desto mer energi får
du totalt sett ut. Det finns dock en gräns för detta, och det är inte lika påtagligt i litiumbatterier som i
blybatterier, men det är fortfarande märkbart.
LNMCO Battery”, Energies 2016, 9, 900. https://doi.org/10.3390/en9110900